Dikt
Människan sitter vid Diktens port;
hon talar om allt vad stort hon gjort
och allt vad stort hon ska göra.
Och solen lyser och skyn är blå
Vem skrattar då
och vem vill håna och störa.
Förunderlig är hon att höra
Människan sitter vid Diktens port
som hon alltid gjort.
Hon sitter med uppdragna ögonbryn
och ser mot skyn.
Hon kommer ihåg när Epikuros skrev
i Aten om universum och demokrati i ett brev.
Hon var med när Sokrates dog
och när Alexander mot Indien drog.
Så mycket är det som människan minns,
bild trycker på bild bak ögats lins
och ibland får hon svårt att hålla isär
vad som var och är.
Athena och Herakles känner hon till
tempel och agoras
och mångt som vandrat i natten vill
och gråter illa och kvider.
människan sitter vid Diktens port,
hon är kommen en gång från en okänd ort.
Hon har gått genom piska och pest och brand
och skogsland.
Ondska och blod har följt henne åt
till cirkusglädje och ödslig gråt.
Men dröm och syn bar hon också med
som en fågellåt över berg och hed,
som en envist dallrande sång om ljus
kring varma källor och döda hus.
Besynnerligt vrång blev människans färd
i det som vi kallar guds vackra värld.
Dock kunde vi ock berätta
och klamra oss fast vid detta;
att allt som är gudalikt och stort
och som tänder till eld
har människan gjort.
Hon har räknat stjärnornas vägar och år
där de stumt i den ändlösa rymden går.
Hon sitter vid instrument och bestick
och själv är hon bara ett ögonblick.
Själv är hon bara ett bloss i vind,
ett födsloskri och en fårad kind.
